Wikellis Liam O'Milo

I helgen åkte vi ner till Malmö för att lämna av Liam och träffa familjen. Det var varmt och nästna vindstilla, Liam sov i bilen nästan under hela resan. När vi klev ut ur bilen stod en söt liten nos och väntade vid grinden. Lilla oscar! Och så glada de blev när de såg varandra. Från noll till 100 satte de fart i trädgården. Massa bus! Katta och Micke bjöd på världens godaste mat, och vi drack kaffe och pratade länge. Solen verkligen stekte och efter en stunds lek kom Liam och la sig i soffan på terrasen. Blundade lite och slocknade..

Efter ett tag åkte vi hem till Kattas föräldrar. Kul att få ett ansikte på folk man hört talas om. De bodde i en kvart från Katta och Micke och hade världens finaste trädgård! Tror aldrig jag blivit så förälskad i hela mitt liv. . Eller jo, i Liam då! ;-D Vi småpratade lite och jag kunde väl berättat en hel del om hur jag gör med Liam, men eftersom Liam aldrig varit speciellt stökig hemma hos mormor och morfar kände jag att det löser sig säkert jätte bra. Hundmöten är väl det enda jag berättade något om över huvudtaget vid närmare eftertanke, men mer behövs nog inte.

Pussade och kramade Liam lite och gosade honom i nacken. Kommer sakna, muuhuuu! Sedan gick Katta och Liam ifrån oss, istället jag från dem.. Har tydligen bra effekt om hundar har lätt för seperationsångest och för att dämpa oro. Då är det inte jag som lämnar honom, utan han som går. Lite så.. Och det gick bra.

Ringde vid sju tiden och allt hade gått jätte bra. Liam var nog väldigt trött igår, men han kommer ha det så bra i de fina trädgårdarna hos både familjen och mormor - morfar! Hört att han även ska få träffa Justus, då blev jag lite avis! Vi borde skaffa fler vinthundsvänner här i stan . . . :-)
 
Var lite blödigt att åka hem och det kändes inte så roligt att lämna Liam. Är väldigt fäst vid honom, och har aldrig gillat att sova utan honom sen han kom hit och bosatte sin lilla whippetrumpa i min säng. Men han kommer ha 3 fantastiska veckor i Skåne. Har påbörjat boken jag lånat på biblioteket och den är super bra. Tycker alla borde läsa den boken innan eller i ett hundägandeskap. För även om den är väldigt basic får man saker svart på vitt. Och det kan vara skönt att friska upp minnet om man fastnar i rutiner och olösta situationer. Mycket tips och steg-för-steg förklaringar till lösningar. Väldigt bra bok för oss kvinnor också, för det står alltid varför.. Varför hunden gör si, varför hunden gör så, varför denna lösning oftast fungerar, varför man inte bör, och varför man bör!  ;-)  /Martina 

Ett ojämt arbetsschema kramar musten ur en, men samtidigt är det oroligt skönt att inte behöva rusa upp varje morgon 06:45. Solen skiner och det är tropisk värme ute. Det borde vara olagligt att jobba sånna här dagar. . Börjar 11:30 så jag och Liam tog en runda ner till fotbollsplanen för att smått jogga och busa i värmen. Igår var han hos Martin och Maya hela dagen och de hade varit ute och kollat på hästarna i stadsparken. Liam hade pratat med dem, men de förstod nog inte riktigt vad som sas..

Låg och läste i den fina Whippet boken jag fick av Katta och Micke i födelsedagspresent. Där står verkligen allt. Även boken "aktivering" har fått fokus nu det senaste då studentlitteraturen lagts på hyllan över sommaren. Har så många böcker jag vill läsa nu.

Imorgon ska vi in till vetrinären och plocka bort stygnen. Kikade till såret igår och det ser väl sådär halvmysigt ut, men väldigt mycket bättre. Liam är super duktig både hos vetrinären och här hemma när man försiktigt lägger om, luftar och kollar till. Står rakt upp och ner och bara väntar, inga liv, ingen oro.. Ibland tröttnar han och försöker gå iväg, men när man säger till lyssnar han och väntar tåligt en gång till.

Han visar hittils inga men från händelsen. Hundmöterna går bra och han reagerar inte när man går förbi. Är det tighta möten sträcker han lite på sig, men inget mer.. Det känns som att man kan börja pusta ut efter allt tråkigt. Saker börjar verkligen ta sin vändning nu och man vågar på något sätt slappna av. Liam visar inga tecken på ökad orolighet eller stress, utan är precis som vanligt. Mycket knorr och ofta magkli. . Precis som det ska vara.. Det är när olyckor inträffar som man verkligen får en knäpp på näsan om hur mycket man älskar "sitt" djur. Man slutar ta förgivet och tar vara på tid och stund på ett annat sätt. :-)  /Martina


Ååååh, så varmt här är! Vilken underbar start på dagen. Ligger mest på balkongen och lyssnar på barnen som leker på dagis. Grannen vinkade till mig innan från sin balkong. . De gillar mig! Jag längtar tills vi kan åka ut till tjejens sommarstuga och bada igen. . Undra om Yazid vill följa med då, vore kul! Eller kanske Mando.. Han är lite roligt faktist..  Tjejen har bullat upp med massa kuddar och filtar i soffan, biabädden och sängen. Jag ska vara ensam idag när hon jobbar, så hon vill att jag ska ha det bra! Men herregud människa, den korta tiden klarar jag väl? Oroar sig i onödan gör hon! :- ) /Liam

    

 

Laptopen i knät, filt och knorrande hund vid benen! Den här dagen har varit fantastisk. Vaknade upp med voffe i sängen som vanligt. Kaffe på balkongen och sedan bara soffa. Fick dock höra att en kompis till mig nästan blivit biten av en hund utanför systembolaget. Gissa vilken ras... Japp, en sanktbernad. Så jag gick ner för att se om de var kvar, men de var det inte. Helt oprovocerat hade hunden flugit upp mot Johanna börjat skälla. Johanna fick panik och hjärtat i halsen.. Stackarn.. Känner på mig att det är samma hund. Och hunden ägs av någon form av A-lagare. Fick syn på en bekant som jobbar som väktare i stan, och framförallt vid systembolaget samt stationen där de ofta håller till. Berättade om incidenterna och hon lovade att hålla koll, så det känns fantastiskt bra, även om händelsen med Johanna inte var så trevlig..

Hann inte innanför dörren innan telefonen ringde och erbjudande om att ta med lillkillen till vattenledningsparken med whipparna Milo och Jessie erbjöds. Givetvis, hurra vad kul! Skönt och behagligt väder och glada voffar som trippade omkring och nosade. Träffade grandanios och hästar, och när vi satt oss ner på en bänk för att njuta lite, tyckte Liam att lådsasmatte skulle visa brö´na, så han hoppa upp i knät och lyckades komma åt urringingen på mig... Bra där! Nu är vi trötta och ikväll ska jag ut i skogen igen. Dock får Liam vara hemma med sin tratt som alltid hittas i köket när man kommer hem. Tycker jag knyter den så ordentligt, men Liam vill verkligen inte ha den på..

Har fått många kommentarer om scarfen jag knutit tratten med. Mitt  mål var inte att smycka liam. Det bara blev så för jag hade faktiskt inget annat att knyta med!  :-) /Martina


mrrrrraaaaaaaaauu gäspknorr! Idag har varit en bra dag. Det måste jag hålla med om. Väntar fortfarande på mitt lördagsgodis, men tjejen verkar ha glömt det hela dagen. Och jag måste ha nån himla tratt så jag gnäller så att tjejen ska ta bort den, men hon gör inte det.. Himla taskigt /Liam

De här två dagarna har varit lite berg-och-dalbana rent psykiskt. I två dagar har jag suttit och letat info, kontakter, lösningar osv. Men jag kommer ingenvart. Det enda jag kan tänka på är hur mycket jag måste få tag i den där korkade tjejen med hunden, och att jag inte försöker lägga människokänslor i hundkänslor, utan försöker se det här i ett hundperspektiv. . .  Jag vet inte. Stundvis blir jag väldigt, väldigt ledsen.. Som när Liam går i cirklar efter svansen, eller försöker i halvpanik få bort bandaget.. "Den ska ju inte vara där.."

Konstigt matt i kropp och huvud. Sov som en stock, vaknade med ett gökur i huvudet. Höll om voffen hela natten.. Jag är så sjukt orolig på något sätt, orolig på ett vis som inte Liam märker, för man skjuter det åt sidan tills man går utanför dörren och han inte är med. Och då biter jag ihop istället för att kunna göra det jag ska..

Jag trodde att JAG var den som skulle gå smärtfritt förbi, men på något sätt har jag påverkats i en större grad än vad jag var beredd på. Försöker vänja mig vid tanken att saker kanske inte blir så bra, bara för att vara förberedd på det värsta. Men egentligen känns det helt fel att tänka så.. Men samtidigt tänker man på allt, och det är därför det blir vimms av hela situationen. Försöker kämpa på och vara stark, och det var nog inte förrens idag jag verkligen kom och tänka på att kolla till mitt eget bitmärke.. Usch det är verkligen tråkigt.. Blir lite ledsen när jag läser på face och här.. Otroligt berörd av allas omtanke.. Verkligen.. Är absolut inte ensam, men ändå själv i situationen vissa stunder.. Går inte beskriva. Det känns förmycket helt enkelt...  :-(

Älskade fina, fina Liam! Du är verkligen mitt allt!

Idag skulle blivit en bra dag. Mina föräldrar skulle hämtat upp mig runt 10 på morgonen och vi skulle åkt till Lager 157 och shoppat kläder. Henning skulle komma över runt 14 och gå ut med Liam en sväng och jag skulle vara hemma runt 16 tiden. Så var det planerat... Så blev det inte..

Jag och Liam hade varit ute på morgonrundan och t.o.m hittat en boll som vi lekte lite med. Spelade lite fotboll (dagen till ära) för att värma upp ordentligt, sen kastade vi boll och hade super kul. Liam var pigg och alert. På väg in från vårt morgonäventyr får vi "krökmöte" (gå runt hörnan och får möte) av vad jag tror , nästan är helt säker på, en sanktbernad. De gick i rask takt och så jag satte Liam ner som jag brukar göra när vi får möten. Trottoaren utanför mig är smal, och det är bilar pakerade längst hela vägen. När Bernaden är 5 steg ifrån oss märker jag att han blir hispig, Liam sitter kvar hur duktig som hellst, öronen är vikta uppåt-framåt och han visar tecken på nyfikenhet, men inget annat! Han spänner sig inte, rör sig knappt utan bara sitter där, tyst och stilla och väntar.

Tjejen som håller i bernaden har kort koppel, men inte kontroll. Då funderar jag på vart jag ska ta vägen iom hundens reaktion vid syn på liam vågar jag inte möta, utan försöker snabbt men lugnt hitta ett alternativ.. Tjejen säger till mig "Han vill bara hälsa!", innan jag vet ordet av det, och mitt i mitt svar "Nej!" släpper hon från tight koppel till fullt koppel, och det säger bara pang. Hennes hund blir helt tokig, och Liam går i försvar. Hennes hund sliter sig och får tag i Liams svans, då får jag panik och tryck-sparkar bernaden i bröstkorgen.. Tjejen får tag i hundens nacke efter mycket fiskande med kopplet för att få på det. (HELT ABSURT!! Ta tag i hund f-n, sen koppel!)

Jag lyckas komma loss med Liam och jag ser på en gång att han gjort sig illa. Tjejen går iväg med sin hund, och då kokar det över för mig. Jag ropar alla fula ord i världen och ber tjejen stanna. Istället skyndar hon på lite extra för att komma där ifrån. Jag säger igen att hon ska stanna, hon kan väll i alla fall fråga hur det gick. Då stannar hon och frågar "Hur gick det då?!" Då sa jag att det ser inte bra ut, stanna där du är, för jag vill veta vad du heter.." Då får hon eld i baken och försvinner. Jag var helt själv, och hade jag haft någon med mig hade jag sprungit efter.. Men med en Liam som är både skadad och chockad, prioriterar jag ett akut besök hos djursjukhuset framför något annat..

Jag och Henning åker in och efter många om och men får vi komma in till vet-rummet. De hade ovanligt mycket att göra så vi fick vänta även där. Händelsen inträffade vid 10, vi var inne vid 11:30... Får träffa en vetrinär som tittar på Liam och sedan gör bedömningen : Ser inte bra ut.. Hon tittar sedan på mig och säger "Du får förbereda dig på att vi kanske behöver amputera..." En kalldusch över hela mig sen börjar jag tok-lipa. Jag hade kämpat för att inte göra Liam mer orolig och försökt att gång på gång inte börja grina, även om jag var ledsen både när jag ringde mamma, henning och katta. Men nu gick det inte.. Jag greps av panik. .

Inte en gång till. Inte svansen!! Vetrinärerna pratar med mig om varför och hur svårläkt osv. Och jag förstår ju, helt klart, men jag inser även att detta kommer eventuellt inte gå Liam smärtfritt förbi.. Så det är inte bara svansen vi pratar om, utan hela Liam-livet.. Och den känslan jag hade i kroppen under de sista minuterna innan Liam togs omhand för operation och röntgen, var nog bland det värsta jag upplevt! En slags Hat-sorg känsla i kombination med oro,ängslan, och framförallt hjälplöshet. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag göra något? Jag kan inte göra något , och vad gör man när man känner att man måste göra något, men man faktist inte kan?

Gick ut från salen med mascara ner till knäna ungefär.. Grinar som en bebis.. Försöker samla mig för att ringa Katta men i sammband med att hon svarar så brister det för mig.. Stackars Katta! Få hantera både chockbesked och en chock-Martina som bara gråter. . Får även samtal från mamma och Chrille som pratar med mig hela vägen hem från vetrinären.. Tror inte jag hade hittat hem om jag inte pratat med någon.. Jag var så arg.. Så arg att jag hade kunnat gå flera 100 mil av ren ilska.

Lyckas käka lite och somnar runt 15 helt matt. Vaknar halv fem av att telefonen ringer och det är DSH. De säger att Liam har kvar svansen, men att det kan vara så att den inte läker okej.. Men de ansåg att det gick att avvakta, så därför gjorde de det. Jag kunde hämta Liam vid 17:00. Ringer Katta, som i sin tur får ringa DSH och prata med dem lite för att kunna avgöra hur man skall agera. Ska man ta beslut nu, eller vänta? Vi bestämde gemensamt att vänta och se hur han mår..

Liam är såklart väldigt trött men mår bättre än vad jag trodde. (Jag trodde nog det värsta.) Han har ätit normalt och druckit vatten som han ska. Har tog även en runda i lägenheten för att se om det fanns någon matbit eller annat gott tappat på golvet, framförallt vid soffbordet där jag i princip alltid äter. .  Vi la oss och vilade ögonen en stund och när jag kröp upp bredvid honom suckade han lite lätt och gav ifrån sig liten mysknorr.

Saken är polisanmäld, men vad kan dom göra utan namn på varken hund eller ägare? Jag har spridit ordet till alla mina vänner, och även varit och pratat med kvinnan som har den engelska bulldogen. (som hon bekräftat att det är.) Hon och tanterna där nere ska hålla koll. Även mina hundägande grannar, + hundägande kompisar. Jag SKA helt enkelt ha tag i den där tjejen.. Hon kommer inte komma förbi det här, det är en sak som är säker.. Polisen sa att om de får tag på henne kommer hunden antagligen att tvingas avlivas. Detta grundat på 3 saker.. 1. Den attackerar sittande hund. 2. Den lyssnar inte på kommando. 3. Den biter människa vid försvar... Mig är det ingen fara med rent fysiskt.. Och psykiskt mår jag helt ok, jag är mest arg och irriterad, men samtidiigt tacksam för att Liam är hemma.

Jag håller alla mina tummar och tår för att han ska klara sig undan den här händelsen utan större men. Kan väl säga att jag är en aning kritisk, men jag är inte ensam om detta.. Igår var jag och handlade för att fylla upp tränings-skafferiet. Köpte även mer blötfoder och massa gottiga liam-favorit-gnagar kext, och säkert 6 grisöron. Vi måste ju klara oss i sommar nu när Liam fått en bra dagmatte och allt! Så bra allt löst sig! Älskade vovve!

Jag skulle kunna kämpa mig både blodig och blåslagen för Liams skull, i alla situationer i världen. Så mycket betyder han för mig.. Och senast igår när jag och Liam låg och skulle sova tänkte jag hur bra allt var. Hur duktig han blivit och hur mycket han betyder för mig, och att jag inte kan tänka mig att vara utan honom.. Och när jag tänker på det där, så känns det verkligen som någon form av straff att råka ut för en sån här sak idag.. Och även om det är skönt att han är hemma nu, så vet man ju inte hur allt kommer gå framöver. Tänk så blir hans osäkerhet så stor att den inte går att hantera..   Fyy, vill egentligen inte tänka på det alls..

Nu ska vi bara mysa, och jag ska ta hand om lilla pyret. TUSEN tack till alla! Tack till Micke och Katta, Chrille, och kära, kära Henningen med familj! Jag är verkligen dränkt i omtanke och kärlek från alla möjliga håll, grannar som nära och kära!  /Martina  

Äntligen semester, men dagarna går åt ändå. Igår var jag och Liam ute på en morgonpromenad på 35 minuter. Raskt tempo och en glad hund som gärna ville jaga de stackars ankorna i parken. Tog det lungt fram till lunch och gick sedan hem från Rosenlund. En prommenad till på 35 minuter i det underbara vädret.

Fredagen på vidablick var kul och mycket bollkastning. Liam var dock jätte orolig när han skulle vara själv i den lilla stugan så Liam får nog vara hos Margot och mormor vecka 28. Men det gör inget för han kommer ha det fantastiskt ute på landet. Vi var ute och gick längst stranden och vovven plaskade gott i den lilla bäcken som når vättern precis vid strandkanten. Vi kom hem kl 00 på natten och somnade gott i sängen. Liam kröp upp och la sig bredvid mig och jag kunde krama på han hela natten. Supergos!

I morse var det mannligt hundmöte ute i parken. Vi skulle gå ut på morgonkiss och mötte den engelska bulldogen (tror det är engelsk) , en svart cokerspaniel, och den lilla och väldigt försiktiga shih tzu killen som bor här bredvid. Liam var superglad och ålade sig fram till gänget. Bus, bus, bus. Det var bara mattar där, och shih tzu matten berättade att hennes lilla pärla brukade sitta i fönstret och titta på Liam när han kissade på "hans" gräsmatta. Det var ju hans park tyckte han, och så skällde han lite där han satt. Men när man träffas ute visas ingen kaxighet mer än att retas lite med Liam och springa under magen på honom. Shih tzun är bara 1 år och så fruktansvärt buskär. Den engelska bulldogen växer så det knakar och han blir alltid lika glad när Liam kommer. Han jobbar här nere. Matte berättade om mötet med Liam i början på februari. Hur orolig och osäker han var, och vilken skillnad det var nu. De andra höll med för de hade tydligen sett Liam ute ibland, och de tyckte han var så duktig nu. Cockerspanieln hade vi aldrig träffat innan men Liam gick glatt fram och hälsade och nosade nyfiket. Sen blev han så glad att han dansade runt, runt, runt och bjöd in till lek med alla polarna. Den engelska bulldogen var först att besvara inbjudan så han boxade på Liam och skuttade omkring, varav Liam fortsatte och dansa runt. Vi sa hej då till alla gamla och nya hundvänner och gick in igen. Liam tog sängen och ligger nu och snarkar sött. /Martina


Hå hå, vet ni vem vi stötte på när vi gick runt Munksjön i förrgår?  Zaid!! Saluki-killen som tjejens kompis skaffat. Han hade förändrats jätte mycket. Han var inte blyg alls utan kom fram och hoppade glatt när han såg mig. Viftade på svansen och tog för sig när en godis erbjöds. Inget av detta gjorde han förra gången! Så ståtlig han blivit, en riktigt karl-valp! Vi ska leka snart, och Viktoria pratade om någon hunduställning de skulle åka till på Lördag. Vi är såååå sugna på att följa med.. Undra om man ska försöka lifta lite? /Liam

Även jag hittade en vän på Vidablick!


    
Smutsiga nya skor, en trött hund när vi kom hem.
Lördagen spenderade vi i soffan!


  
Tjejen bäddade ner mig, och jag vill inte gå upp!
Det behöver jag inte heller! För vi har semester!

Skolavslut igår med intressanta föreläsningar med personer från Karolinska institutet. Liam var hos Margot i Tenhult, och hennes mamma hade haft hand om Liam under tiden hon jobbat. Det hade gått jätte bra, och till och med mormor är storm förälskad i den lilla valpen. Han hade fått vara nere hos mormor under dagen. Det har ingen annan hund fått. Så hon och Liam hade letat "sök" i hela huset, och sedan hade han vilat gott i mormors favoritfotölj. Ja till och med där hade han fått vara.

Idag bär det ut till Vidablick (lägret jag och Liam ska jobba på i sommar,) för äventyr och bus. Ska bli så skönt att komma ut i naturen och få röra på sig lite nu när studier och dator fått fokus. Tror att Liam kommer tycka det är super mysigt där ute, och det är bra att hälsa på där några gånger innan vi bosätter oss en hel vecka där ute i sommar.

Liam har fått ett nytt fint halsband som är skonsam för nacken. Inget fel på de jag har, och selen funkar superbt, men vill ha något lättare halsban dom inte skär in i halsen om han drar. Bilder på en stolt poserande Liam i sitt nya halsband finns nedan. :-) Dags att ge sig av! Har kameran beredd för många fina bilder i ett allt för tråkigt väder som förhoppningsvis blir bättre under dagen! /Martina.


Åh hej och hå! Vad trött jag var igår! Somnade i soffan direkt när vi kom hem från Margot och Hennings mormor. Jag var superglad när de kom och hämtade mig men jag har alltid superkul där ute på landet. Får springa fritt och nosa på alla harbajsar. Jag och mormor tog en lång promenad på förmiddagen igår och jag skötte mig galant. Vad annars? ;-D Nu tycker jag att Fredrik får hämta oss så jag får springa fritt igen! /Liam