Kurragömma
Idag åkte vi ut till skogen en sväng för att Liam skulle få nosa upp harbajsar och kissa fritt. Det slutade i ett kurragömma. Liam hittade oss varje gång. Det var sjukt kul! Hoppade i mossan som en liten kanin. Swiiiiisch!
Han hittade även en liten pinne han tyckte att han skulle ha med sig hem. Och jag hittade kantareller som jag ville ha med mig hem.
Han hittade även en liten pinne han tyckte att han skulle ha med sig hem. Och jag hittade kantareller som jag ville ha med mig hem.
Vet. besök och pyjamas party!
I snart ett dygn har vi haft två whippar! Fast bara på lån. Smilla har varit här och busat med oss och till och med sovit över. Hon har blivit en stor flicka nu. :) Kl 15:20 igår hade vi tid hos vetrinären. Förutom den 50 minuter långa väntetiden så var det nog mitt livs bästa vetrinärsbesök. Helt anorlunda bud i jämförelse med vad den andra vetrinären sa för ett år sedan på ett annat ställe här i Jönköping. Tänkter faktiskt aldrig mer gå dit..
Om man ser det såhär för att göra ett kort vetrinärsbesök lite kortare. Igår öppnades dörrar som för ett år sedan var ganska slutna. Jag har vid varje vetrinärsbesök (ovavsett om det är för en vaccination eller annat ärende) fått påpekningar, kommentarer och "det allvarliga ögat" gällande Liams atros tå. Och efter tillräckligt många kommentarer om att "när han får ont är det inte långt kvar" så börjar man oroas, ända in i hjärteroten. Då blir man ledsen. Då går man till vetrinären när tån blir större. Och det tackar jag gudars gudar för att jag gjorde igår.
Vi träffade en specialist som tog röntenplåtar och sa att de kommentarer och utlåtelser jag fått från andra vetrinären och "specialister" är det dummaste hon hört. Det är absolut inte stängda dörrar här inte, och slutet för Liam är inte nära när han får ont. Lyssna på detta : Det finns andra lösningar, Liam kan leva hela livet ut. LITE skillnad på vad den andra vetrinären.. eller låt mig säga "specialisten" sa för ett år sen. Det var i princip "banta din hund, kasta inte boll, träna inte LC eller kapp, ta mycket promenader och ta vara på din hund för det finns inget att göra när han får ont.." Kort och gott..
Igår sas att när Liams tå börjar göra ont så finns det alternativ och lösningar. Han behöver absolut inte tas bort. Man rekomenderar bara smärtlindring om han har ont till och från. Cortison om tån gör ont hela tiden, funkar inte det så kan man _om_man_vill_ amputera även atrostån och Liam är en , som hon utryckte det själv : bra kandidat för detta med tanke på hur han lever (att han inte är en tävlingswhippet ). Jag är lite rädd för vad ni (läsare och omgivning) tycker om ännu en amputerad tå på liam OM detta skulle behövas. Men det beslutet görs om det behövs. Hon som vi var hos igår berättade en kärleksfull liten histora iom en jägare som hade en jakthund som behövde amputera alla tår. Detta gjordes och hunden kan än idag jaga. Han mår jättebra och lever sitt liv som en liten kaptenkrok, med benet utan tår som stöd. Stortrampen är kvar och dämpar, och han mår hur bra som hellst.
Det är dumt att tänka på kortison och amputeringar nu, men på något sätt har jag fastnat i allt jag hörde igår och mest för att jag aldrig har hört detta innan... eller läst.. Utan bara levt med ett jävla utlåtande från en okänslig och osmidig "specialist" som anser att det är bara till att ta bort hunden. Så, klappar och klart.. Usch.
Jag kan inte i mitt sinnes fulla bruk förstå varför "specialisten" sa som han gjorde för ett år sedan. Och även om jag har läst till min information och fakta om själva atrosen, så känns ett specialistutlåtande ändå starkare än information på webben och i folder. Jag vet inte.. Usch, dumma han. Jag känner mig snyltad och lurad eftersom jag är ny i atrosvärlden, man tror ju blint på specialisten. Nu har jag i vilket fall hittat MIN specialist, som vi alltid kommer gå till vad de gäller Liams tå iaf. Den saken är säker.
Nog om detta. Smilla och Liam är så kära att om de blev lite mer kära skulle nog världen explodera. Smilla är en helt otrolig liten böna som kan somna hos vem som hellst. De har busat hela dagen igår och är idag helt utslagna. De ligger här och manövrar i alla möjliga whippetpositioner och har knorr-SM här i soffan. Jag säger då det, vad sjutton vore livet utan whippet?
Om man ser det såhär för att göra ett kort vetrinärsbesök lite kortare. Igår öppnades dörrar som för ett år sedan var ganska slutna. Jag har vid varje vetrinärsbesök (ovavsett om det är för en vaccination eller annat ärende) fått påpekningar, kommentarer och "det allvarliga ögat" gällande Liams atros tå. Och efter tillräckligt många kommentarer om att "när han får ont är det inte långt kvar" så börjar man oroas, ända in i hjärteroten. Då blir man ledsen. Då går man till vetrinären när tån blir större. Och det tackar jag gudars gudar för att jag gjorde igår.
Vi träffade en specialist som tog röntenplåtar och sa att de kommentarer och utlåtelser jag fått från andra vetrinären och "specialister" är det dummaste hon hört. Det är absolut inte stängda dörrar här inte, och slutet för Liam är inte nära när han får ont. Lyssna på detta : Det finns andra lösningar, Liam kan leva hela livet ut. LITE skillnad på vad den andra vetrinären.. eller låt mig säga "specialisten" sa för ett år sen. Det var i princip "banta din hund, kasta inte boll, träna inte LC eller kapp, ta mycket promenader och ta vara på din hund för det finns inget att göra när han får ont.." Kort och gott..
Igår sas att när Liams tå börjar göra ont så finns det alternativ och lösningar. Han behöver absolut inte tas bort. Man rekomenderar bara smärtlindring om han har ont till och från. Cortison om tån gör ont hela tiden, funkar inte det så kan man _om_man_vill_ amputera även atrostån och Liam är en , som hon utryckte det själv : bra kandidat för detta med tanke på hur han lever (att han inte är en tävlingswhippet ). Jag är lite rädd för vad ni (läsare och omgivning) tycker om ännu en amputerad tå på liam OM detta skulle behövas. Men det beslutet görs om det behövs. Hon som vi var hos igår berättade en kärleksfull liten histora iom en jägare som hade en jakthund som behövde amputera alla tår. Detta gjordes och hunden kan än idag jaga. Han mår jättebra och lever sitt liv som en liten kaptenkrok, med benet utan tår som stöd. Stortrampen är kvar och dämpar, och han mår hur bra som hellst.
Det är dumt att tänka på kortison och amputeringar nu, men på något sätt har jag fastnat i allt jag hörde igår och mest för att jag aldrig har hört detta innan... eller läst.. Utan bara levt med ett jävla utlåtande från en okänslig och osmidig "specialist" som anser att det är bara till att ta bort hunden. Så, klappar och klart.. Usch.
Jag kan inte i mitt sinnes fulla bruk förstå varför "specialisten" sa som han gjorde för ett år sedan. Och även om jag har läst till min information och fakta om själva atrosen, så känns ett specialistutlåtande ändå starkare än information på webben och i folder. Jag vet inte.. Usch, dumma han. Jag känner mig snyltad och lurad eftersom jag är ny i atrosvärlden, man tror ju blint på specialisten. Nu har jag i vilket fall hittat MIN specialist, som vi alltid kommer gå till vad de gäller Liams tå iaf. Den saken är säker.
Nog om detta. Smilla och Liam är så kära att om de blev lite mer kära skulle nog världen explodera. Smilla är en helt otrolig liten böna som kan somna hos vem som hellst. De har busat hela dagen igår och är idag helt utslagna. De ligger här och manövrar i alla möjliga whippetpositioner och har knorr-SM här i soffan. Jag säger då det, vad sjutton vore livet utan whippet?
