Wikellis Liam O'Milo

Igår pep mobilen till. Viktoria som ville ses med sin 6 månader gamla salukikille som anlände till stan förra veckan. Hon sa även att det var hundträff i stan, så jag släppte mina böcker och slängde mig istället i duschen. Fint väder, Viktoria och Yazid, hundträff i stan! Vi ringer Jim också! Klart han och Mando ville följa med. 


Jag och Viktoria gick i förväg med våra fina voffar in mot stan. Det kryllade av hundar och när vi nästan var framme vid hamnparken stötte vi på 2 killar med 4 små svarta skällglada hundar. Liam blev lite stressad, men skällde inte tillbaka. Duktig vovve! Solen sken men det blåste kallt, Liam var så nyfiken när vi kom till parken, "åhå, massa hundar, vem ska jag skälla på? Oj det är så många, det går inte... Jag sätter mig ner istället! "  Hurra! Ett sitt bara sådär. . En tjej från Huskvarna kom fram till mig och Viktoria och jublade "äntligen någon med fina hundar!!! Heej, åh hej på er!" Kul att någon blir så glad över att se två stiliga vintisar! ;-)

Det var tävlingar och uppvisningar. Massa duktiga hussar,mattar och hundar. Jim och Mando kom efter en timme. Då hade vi hälsat på massa fina hundar, och hittat massa vinthundskompisar. Hälsade även på en stor varghund på 78 kilo som inte växt klart än tydligen.. Och så hälsade vi på en 10 årig gammal greyhound tik som jag sett många gånger i stan. Kul att få prata lite med husse och matte. 

Efter 2½ timme gick vi hemmåt men stannade i Munksjöparken. Jim gav som vanligt massa hundråd till både mig och Viktoria, och varje gång man träffar Jim och Mando blir man inspirerad till mer träning med Liam. Jim är fruktansvärt duktig, och jag tror inte att en lydnadskurs med Liam behövs just nu, för han svarar otroligt bra på vår träning redan nu. Efter en vecka kan man redan märka skillnad. Han respekt för mig och mina kommandon har växt, han går otroligt fint i koppel (vilket han gjorde redan från början, men jag har slarvat lite så han är van vid att få sin slit-vilja igenom när han ser något av intresse.) Det är det slut med nu. Och det här med hundmöten som jag kommit så långt med. Nu har vi kommit ännu längre, eftersom Jim guidar oss igenom hundvärlden och framförallt säger till mig hur jag ska göra, och petar på mina fel! Jag förstår Liam, men Liam förstår inte mig, och det är inte Liams fel. Jag övar med Liam, men egentligen med mig själv kan man säga. :-) Nu är det jag som ska utvecklas.. Och igenom små förändringar ger det stora resultat.

Idag var vi ute och kollade på fotboll, jag och Liam. Träna att bara sitta ner och göra ingenting, för oftast blir han rastlös och börjar gnälla lite när inget händer. Och att se folk sparka boll är väl ändå en grymt bra övning för Liam. Och det gick faktist bra, tills dess att han hoppade upp i mitt knä och ville kramas istället. Och så klart vill man kramas tillbaka, men det är där jag oftast gjort fel. Att när han tröttnar kommer han ofta och kelar istället, och då struntar man i träningen och kelar. Aja baja, Martina! Men vi tar det i små perioder, 5 minuter, 10 minuter, 15 minuter osv. Vi befinner oss nog på 4½ minut nu, innan Liam undrar varför inget händer.  På vägen hem stötte vi på en jättestilig hund. Lite rävliknande, vet inte vad rasen heter. Jag går helt neutral mot dem och märker att Liam börjar spänna sig lite och stoppar jag honom inte kommer han skälla. Snabbt som blixten säger jag åt honom att stanna och sitta. Husse och rävhunden väntade på bussen, helst hade jag sett att dom gick förbi oss. Men Liam fick sitta där och tråka i 30 sekunder, sedan gick vi mot dem igen, och passerade helt felfritt! Liam tittade lite på hunden, och hunden på honom. Och det är detta Jim har sagt till mig gång, på gång, på gång på gång, och jag tror jag börjar lära mig. Agera snabbt, inte gå förbi kommando utan sagt komando står fast även om jag gör eller säger fel.  Liam förstod och det märktes.

En annan liten skillnad jag märkt sedan vi börjat träna alla de där små och stora grejerna är att Liam har börjat kolla upp mot mig ibland när vi är ute och går. Han söker självmant kontakt med mig, och har dessutom "börjat fråga" om saker. Tex det här med benet i soffan och sängen. Han tar inte benet, rusar in i vardagsrummet och lägger sig i sängen. Utan nu springer han bara superglad in i vardagsrummet och lunkar lite mellan soffan och sängen och försöker smyga upp utan att jag ser. Men när han märker att jag ser, går han och lägger sig i biabädden. Oftast får man visa var benet ska vara, men han börjar förstå, och det går så otroligt snabbt! Och jag är så superduper stolt över Liam.. Och Liam är stolt över sig själv och jätteglad, för han får så mycket beröm när han beter sig bra. Och inte bara beröm i matform. :-) Klapp, kel och lek! /Martina

Äntligen har jag fått träffa Yazid. När de kom gående på gatan började jag sjunga. Precis som jag gör när tjejen diskar. Han var så fin och hade sin valp päls kvar.. Lurvig som en liten kyckling! Han fick inte springa lös med mig än, men en dag ska vi förhoppningsvis göra det. Yazids matte pratade om en liten vintis träff framöver, och då ska vi komma! Superkul, hoppas jag får springa! Igår träffade jag massa av min sort. Bland annat en liten whippet som hette Lukas. Han blev jag vår-kär i så jag ville göra valpar med honom.. Men de fick jag inte. Sen kom Chrille med Jessie och Milo, jag är nog dubbelt deras vikt tillsammans. . Men den där Milo är en liten kaxig sak. Han skäller på mig, men låter inte lika mycket som jag. . Min pipa är betydligt kraftfullare.. Men jag gillar dem båda! Vi har tränat mycket och det tycker jag är kul. Men nu ska vi ta en liten paus har tjejen sagt, så att man inte tränar sönder mig.. Fast jag tycker det är så kul så det spelar ingen roll. :-) Men bäst att göra som hon säger, då får man beröm! /Liam