Wikellis Liam O'Milo

Jag är van vid Liams sällskap nu. Saker har blivit rutiner, rädslor har trappats ner, och man vet ungefär när och hur han fungerar. Det känns bra att ha någon när man kommer hem, även om han allt mer sällan står med nosen tryckt i dörrspringan när man öppnar dörren. Han verkar väldigt trygg i sig själv även när det är mörkt ute. Igår mötte vi en jättefin Dobberman men Liam gillade givetvis inte honom. Markerade "nej, fel, ingen godis.." Och han blev tyst. Jag tror inte bara Liam har växt utan det känns som om även jag har. Tänk på hur lite jag kunde när han kom, och hur mycket jag vet nu, bara en månad senare. Jag får tacka inte bara tålamod utan även intresse och alla nära man pratar med.

Lugna och fina stunder blir allt fler och fler. Igår var första gången Liam var med någon utan att jag var med. Jag var på kalas och Kricke hade Liam i 2½ timme. När jag kom tillbaka sprang jag in i lägenheten och ropade på Liam för han var nog kissig tänkte jag. Då sa Kricke att "jag har redan varit ute med honom." Då blev jag stel och frågade "hände något, mötte ni hund?" Han svarade lugnt "Nej, han var jätteduktig! Vi har luktat på bajskorvar och sen har vi bara myst i soffan. Han gnällde ingenting när du gick. Varit jätteduktig!" Då kände jag att herregud, vem är jag att vara orolig istället för att smälta av tacksamhet. "Han verkade kissenödig", ja klart lillkillen var kissenödig, men jag sa att han inte behöver gå ut med honom innan jag gick.  Japp. Det är konstaterat. Liam har tagit sin plats hos mig nu. Rent känslomässigt. . En släng av oro,tacksamhet och stolthet passerade min kropp på ½ minut igår när Kricke sa att han varit ute med Liam. Men vem är jag att vara orolig? För det första vet alla om hundmöten är Liams lilla rädsla, och för det andra, han är en duktig kille. Och för att inte tala om Kricke.. Jag blev helt varm i kroppen när han berättade hur bra allt gick! Jag har fått en läxa : Sluta oroas! /Martina

Hellu! Nu var det längesedan jag fick säga något, himla tjat-tant! hi hi hi. Igår var det 2 tjejer här och hälsade på. Den ena mötte vi upp när jag var ute och kissade.  Henne kände jag igen, det var hon som jag åt vaniljhjärta hos. Så jag sprang, sprang,sprang när hon kom. Jag var jätteglad! Sedan kom en till tjej som var lite rädd för mig. Jag tror de här tjejerna studerar ihop, och jag ville ju vara med! Den friska människans biologi, det kan jag nu!

På eftermiddagen hade jag suuuper kul. Vi tog en lång promenad igenom stan vid 4 tiden, den tog nog 50 minuter. Sedan var vi hos han jag brukar slicka på munnen. Och jag låg på golvet, jag låg  på mattan, jag låg i sängen och jag låg i soffan, med och utan filt, utan eller i ett hav av kuddar! Jag försökte slicka killens tallrikar ca 100 gånger, men jag fick aldrig det. Sedan gick tjejen, och det struntade jag väl i! Jag hade ju slicka-på-munnen killen bredvid mig. Och han kissade mig, vad bra, för jag var kissig. Sedan gick vi den låååånga vägen hem, och jag ville springa mycket. Men det fick jag inte för det var halt ute och kväll. Mycket snö här nu.. Det gillar ju jag! När vi var hemma gick jag direkt och la mig i sängen. Jag somnade på kuddarna. Superduper trött /Liam