Wikellis Liam O'Milo

Igår var en bra dag. Liam och jag gick in till stan och mötte upp Jessie och hans husse för lite fika i hovrättsparken. Det var behaglig värme och solen sken. Utanför Mc Donalds stod vi och pratade om vad vi skulle fika då en kille kommer fram till oss och säger - Hej! Jag placerar inte alls. "Justus husse, Martin". Men shit, vad pinsamt! Men det är inte lätt att känna igen hussar och mattar utan deras hundar alla gånger. Liam kände igen och pussade lite på Martin. Och efter lite snack med Martin gick vi vidare för att parkera oss i parken. Liam envisades med att stå upp när vi andra satt, och ville också ha av det goda. . Lååångsamt sträckte han sig efter mitt salladslock där det låg lite gott. Men tyvärr kompis, detta var inte till dig. Som tur var hade Jessies husse med sig godis, och Liam fick ju också! Så snällt. Idag har vi bara tagit det lungt. Kollat på dokumentärer och ätit pannkakor. Givetvis fick Liam sig en pannkaka också! mums!

Nu har Liam varit här en vecka och han visar ingenting  vid hundmöten eller annat rent psykiskt sedan sankt bernads händelsen. Det enda jag kan tycka förändrats är att han blivit en riktigt mammegris. Han gillar inte alls att ligga för sig själv i tex bia bädden. Där ligger han bara korta ögonblick på kommando, men tröttnar och hoppar upp till mig i soffan. Han har alltid varit lite mammig, och om jag märker av det mer, eller om det har ökat kan jag inte svara på, men det känns som att det har ökat.  Har jag folk omkring mig eller personer som tar min uppmärksamhet blir han ännu klängigare. I fredags träffade vi Mando och Jim, och Liam brukar vara glad i Mando, men då var han inte alls intresserad utan ville bara vara där jag var och ha koll på mig. Om jag busar med Mando blir Liam förvirrad och försöker antingen tränga sig in och ställa sig emellan , eller så blir han skällig. Detta gäller samma sak om man bara är människor. Liam måste komma först. Jag måste erkänna att det är lite jobbigt, för det känns som om man sitter ihop. Lite som om jag har en egen svans och Liam inte kan släppa kontrollen och ansvart över mig. 

Biabädden skall vara Liams lilla myshörna och jag försöker göra den till något bra och positivt. Hans egna lilla "koppla av ställe", istället för som nu; soffan/sängen.. Vi började för några månader sen att göra biabädden till något bra och positivt;  Där man äter gottisar som ben och annat. Han förstår nu automatiskt att när det är godis, är det bian som gäller. Även om han alltid försöker hoppa upp i sängen. "Kaaaan ju kanske gå denna gången.. inte det nä, då lägger jag mig i bia bädden."Att få Liam att lägga sig där och bara chilla är däremot svårare. Det är inte det att jag har något emot att han är i sängen eller soffan, absolut inte, det är lillkillens ständiga "måste vara nära, måste ha koll på" beteende som jag anser som lite smått problematisk. Att han alltid är där jag är, och MÅSTE vara det. Han måste vänja sig vid att kunna koppla ner och ha de gott för sig själv, utan kommandon. Stackarn kan ju inte må bra av att hela tiden ha koll på mig.

När jag har besök höjs Liams "måste ha koll på" ribba. Lägger han sig i mitt knä när jag har folk på besök reser jag mig oftast upp och går därifrån. Just nu ligger Liam i biabädden (på kommando) och gillar det inte alls, för han har nosen ner i marken, och blänger på mig och inväntar kommando om att få komma och hoppa upp i soffan med mig. Det är svårt, jätte svårt.. Och man känner sig lite smått elak stundvis. Han ligger och tittar på mig och följer mig med blicken om jag går någonstans. Om inte det så gnyr och gnäller han.  Vill inte koppla av och koppla ner alls. Tror vilken själ som helst hade tyckt att det var lite jobbigt om någon låg och tittade på en non stop. Jobbigt för mig, men utan tvekan jobbigt för liam, för han kan inte hela tiden vara på sin vakt. Hur jag ska träna på detta med Liam vet jag inte. Om jag säger att han ska lägga sig i biabädden eller i köket (för att få honom att förstå att distans är inte farligt) så börjar han gnälla och slutar inte, och tillslut lyfter han på baken och försöker komma upp till mig där jag är. Då börjar man om, går tillbaka in i köket, han vill inte lägga sig, så efter att man sagt långsamt och bestämt "Liam gå och lägg dig" så ställer han sig i buren, sen säger man "Ligg" och då lägger han sig, dock i en ställning som säger "jag tänker lyfta på baken när du gått härifrån".  Att träna på att ligga i buren i köket är svårast. För så fort jag lämnar rummet och tex sätter mig ner är han uppe på alla fyra igen och på väg in i vardagsrummet.

Samma sak om jag ber någon hålla Liam för att jag ska ex; gå in i en affär i någon minut, köpa fika, hämta jobbgrejer i skåpet ect, så får han panik. Ställer sig på bakbenen , gnyr och skäller. Att en hund uppmärksammar att deras husse matte eller "ledare" går är naturligt, men jag vet inte om jag ser den grad av oro Liam visar som rättvis. Stackarn måste ju kunna ligga i ett annat rum iaf. :-/ Tips och träningsråd önskas, för jag tvivlar lite när jag inte vet exakt hur man går tillväga. Svårt, svårt, svårt. . . /Martina

Gnäll och gny, denna träning är inte rolig.

Tjejen är tråkig, hon vill inte kelas med mig! Jag måste ligga i bia bädden och koppla av säger hon. . Tråkigt. I fredags gick dammsugaren sönder. Den sprutade eld ur baken, då tyckte jag synd om den, så när tjejen skulle slänga den, la jag armen om det för att visa att han var min kompis. :-( Vem ska jag bus-skälla på nu när det är dags att dammsuga soffan där jag ligger och sover.. / Liam