Wikellis Liam O'Milo

De här två dagarna har varit lite berg-och-dalbana rent psykiskt. I två dagar har jag suttit och letat info, kontakter, lösningar osv. Men jag kommer ingenvart. Det enda jag kan tänka på är hur mycket jag måste få tag i den där korkade tjejen med hunden, och att jag inte försöker lägga människokänslor i hundkänslor, utan försöker se det här i ett hundperspektiv. . .  Jag vet inte. Stundvis blir jag väldigt, väldigt ledsen.. Som när Liam går i cirklar efter svansen, eller försöker i halvpanik få bort bandaget.. "Den ska ju inte vara där.."

Konstigt matt i kropp och huvud. Sov som en stock, vaknade med ett gökur i huvudet. Höll om voffen hela natten.. Jag är så sjukt orolig på något sätt, orolig på ett vis som inte Liam märker, för man skjuter det åt sidan tills man går utanför dörren och han inte är med. Och då biter jag ihop istället för att kunna göra det jag ska..

Jag trodde att JAG var den som skulle gå smärtfritt förbi, men på något sätt har jag påverkats i en större grad än vad jag var beredd på. Försöker vänja mig vid tanken att saker kanske inte blir så bra, bara för att vara förberedd på det värsta. Men egentligen känns det helt fel att tänka så.. Men samtidigt tänker man på allt, och det är därför det blir vimms av hela situationen. Försöker kämpa på och vara stark, och det var nog inte förrens idag jag verkligen kom och tänka på att kolla till mitt eget bitmärke.. Usch det är verkligen tråkigt.. Blir lite ledsen när jag läser på face och här.. Otroligt berörd av allas omtanke.. Verkligen.. Är absolut inte ensam, men ändå själv i situationen vissa stunder.. Går inte beskriva. Det känns förmycket helt enkelt...  :-(

Älskade fina, fina Liam! Du är verkligen mitt allt!