Wikellis Liam O'Milo

Idag skulle blivit en bra dag. Mina föräldrar skulle hämtat upp mig runt 10 på morgonen och vi skulle åkt till Lager 157 och shoppat kläder. Henning skulle komma över runt 14 och gå ut med Liam en sväng och jag skulle vara hemma runt 16 tiden. Så var det planerat... Så blev det inte..

Jag och Liam hade varit ute på morgonrundan och t.o.m hittat en boll som vi lekte lite med. Spelade lite fotboll (dagen till ära) för att värma upp ordentligt, sen kastade vi boll och hade super kul. Liam var pigg och alert. På väg in från vårt morgonäventyr får vi "krökmöte" (gå runt hörnan och får möte) av vad jag tror , nästan är helt säker på, en sanktbernad. De gick i rask takt och så jag satte Liam ner som jag brukar göra när vi får möten. Trottoaren utanför mig är smal, och det är bilar pakerade längst hela vägen. När Bernaden är 5 steg ifrån oss märker jag att han blir hispig, Liam sitter kvar hur duktig som hellst, öronen är vikta uppåt-framåt och han visar tecken på nyfikenhet, men inget annat! Han spänner sig inte, rör sig knappt utan bara sitter där, tyst och stilla och väntar.

Tjejen som håller i bernaden har kort koppel, men inte kontroll. Då funderar jag på vart jag ska ta vägen iom hundens reaktion vid syn på liam vågar jag inte möta, utan försöker snabbt men lugnt hitta ett alternativ.. Tjejen säger till mig "Han vill bara hälsa!", innan jag vet ordet av det, och mitt i mitt svar "Nej!" släpper hon från tight koppel till fullt koppel, och det säger bara pang. Hennes hund blir helt tokig, och Liam går i försvar. Hennes hund sliter sig och får tag i Liams svans, då får jag panik och tryck-sparkar bernaden i bröstkorgen.. Tjejen får tag i hundens nacke efter mycket fiskande med kopplet för att få på det. (HELT ABSURT!! Ta tag i hund f-n, sen koppel!)

Jag lyckas komma loss med Liam och jag ser på en gång att han gjort sig illa. Tjejen går iväg med sin hund, och då kokar det över för mig. Jag ropar alla fula ord i världen och ber tjejen stanna. Istället skyndar hon på lite extra för att komma där ifrån. Jag säger igen att hon ska stanna, hon kan väll i alla fall fråga hur det gick. Då stannar hon och frågar "Hur gick det då?!" Då sa jag att det ser inte bra ut, stanna där du är, för jag vill veta vad du heter.." Då får hon eld i baken och försvinner. Jag var helt själv, och hade jag haft någon med mig hade jag sprungit efter.. Men med en Liam som är både skadad och chockad, prioriterar jag ett akut besök hos djursjukhuset framför något annat..

Jag och Henning åker in och efter många om och men får vi komma in till vet-rummet. De hade ovanligt mycket att göra så vi fick vänta även där. Händelsen inträffade vid 10, vi var inne vid 11:30... Får träffa en vetrinär som tittar på Liam och sedan gör bedömningen : Ser inte bra ut.. Hon tittar sedan på mig och säger "Du får förbereda dig på att vi kanske behöver amputera..." En kalldusch över hela mig sen börjar jag tok-lipa. Jag hade kämpat för att inte göra Liam mer orolig och försökt att gång på gång inte börja grina, även om jag var ledsen både när jag ringde mamma, henning och katta. Men nu gick det inte.. Jag greps av panik. .

Inte en gång till. Inte svansen!! Vetrinärerna pratar med mig om varför och hur svårläkt osv. Och jag förstår ju, helt klart, men jag inser även att detta kommer eventuellt inte gå Liam smärtfritt förbi.. Så det är inte bara svansen vi pratar om, utan hela Liam-livet.. Och den känslan jag hade i kroppen under de sista minuterna innan Liam togs omhand för operation och röntgen, var nog bland det värsta jag upplevt! En slags Hat-sorg känsla i kombination med oro,ängslan, och framförallt hjälplöshet. Vad ska jag göra nu? Hur ska jag göra något? Jag kan inte göra något , och vad gör man när man känner att man måste göra något, men man faktist inte kan?

Gick ut från salen med mascara ner till knäna ungefär.. Grinar som en bebis.. Försöker samla mig för att ringa Katta men i sammband med att hon svarar så brister det för mig.. Stackars Katta! Få hantera både chockbesked och en chock-Martina som bara gråter. . Får även samtal från mamma och Chrille som pratar med mig hela vägen hem från vetrinären.. Tror inte jag hade hittat hem om jag inte pratat med någon.. Jag var så arg.. Så arg att jag hade kunnat gå flera 100 mil av ren ilska.

Lyckas käka lite och somnar runt 15 helt matt. Vaknar halv fem av att telefonen ringer och det är DSH. De säger att Liam har kvar svansen, men att det kan vara så att den inte läker okej.. Men de ansåg att det gick att avvakta, så därför gjorde de det. Jag kunde hämta Liam vid 17:00. Ringer Katta, som i sin tur får ringa DSH och prata med dem lite för att kunna avgöra hur man skall agera. Ska man ta beslut nu, eller vänta? Vi bestämde gemensamt att vänta och se hur han mår..

Liam är såklart väldigt trött men mår bättre än vad jag trodde. (Jag trodde nog det värsta.) Han har ätit normalt och druckit vatten som han ska. Har tog även en runda i lägenheten för att se om det fanns någon matbit eller annat gott tappat på golvet, framförallt vid soffbordet där jag i princip alltid äter. .  Vi la oss och vilade ögonen en stund och när jag kröp upp bredvid honom suckade han lite lätt och gav ifrån sig liten mysknorr.

Saken är polisanmäld, men vad kan dom göra utan namn på varken hund eller ägare? Jag har spridit ordet till alla mina vänner, och även varit och pratat med kvinnan som har den engelska bulldogen. (som hon bekräftat att det är.) Hon och tanterna där nere ska hålla koll. Även mina hundägande grannar, + hundägande kompisar. Jag SKA helt enkelt ha tag i den där tjejen.. Hon kommer inte komma förbi det här, det är en sak som är säker.. Polisen sa att om de får tag på henne kommer hunden antagligen att tvingas avlivas. Detta grundat på 3 saker.. 1. Den attackerar sittande hund. 2. Den lyssnar inte på kommando. 3. Den biter människa vid försvar... Mig är det ingen fara med rent fysiskt.. Och psykiskt mår jag helt ok, jag är mest arg och irriterad, men samtidiigt tacksam för att Liam är hemma.

Jag håller alla mina tummar och tår för att han ska klara sig undan den här händelsen utan större men. Kan väl säga att jag är en aning kritisk, men jag är inte ensam om detta.. Igår var jag och handlade för att fylla upp tränings-skafferiet. Köpte även mer blötfoder och massa gottiga liam-favorit-gnagar kext, och säkert 6 grisöron. Vi måste ju klara oss i sommar nu när Liam fått en bra dagmatte och allt! Så bra allt löst sig! Älskade vovve!

Jag skulle kunna kämpa mig både blodig och blåslagen för Liams skull, i alla situationer i världen. Så mycket betyder han för mig.. Och senast igår när jag och Liam låg och skulle sova tänkte jag hur bra allt var. Hur duktig han blivit och hur mycket han betyder för mig, och att jag inte kan tänka mig att vara utan honom.. Och när jag tänker på det där, så känns det verkligen som någon form av straff att råka ut för en sån här sak idag.. Och även om det är skönt att han är hemma nu, så vet man ju inte hur allt kommer gå framöver. Tänk så blir hans osäkerhet så stor att den inte går att hantera..   Fyy, vill egentligen inte tänka på det alls..

Nu ska vi bara mysa, och jag ska ta hand om lilla pyret. TUSEN tack till alla! Tack till Micke och Katta, Chrille, och kära, kära Henningen med familj! Jag är verkligen dränkt i omtanke och kärlek från alla möjliga håll, grannar som nära och kära!  /Martina