Wikellis Liam O'Milo

Vecka 9 har snart gått och jag tänkte att en liten utvärdering kunde vara på sin plats.

Jag försöker att uppdatera och skvallra så mycket det går, men det blir mest om vad vi gör, folk vi träffar, ställen vi besöker eller annat. Som många vet lägger jag ner min själ i att öva med Liam och hans små laster. Mycket fokus på att få bort snappandet efter folk som går förbi, även på hundmöten. Brevbäraren och när det ringer på dörren är också ett litet moment där Liam blir hyper och skäller. När folk kommer hit på besök hoppar han alltid upp på dem och det uppskattas inte alltid då jag har vänner som 1. aldrig träffat Liam, 2. är lite hundrädda. 

Snappa efter folk.
Detta är väl det jag lagt mest fokus på då prommernaderna inte blivit avslappnade och roliga iom att man inte kände att man kunde lita på att Liam lät bli. Det har hänt att han snappat efter personer, och en gång blev jag lite rädd när han kom åt en tjej i baken. Helt oväntat. Det var nog då jag insåg att detta problemet får vi nog ta tag i på allvar, för det väger ganska mycket i att kunna slappna av och gå i lugn och ro med Liam utan att oroa sig när någon går förbi. Likadant med barn som springer förbi, eller cyklar. Klickern var något jag var lite skepptisk till. Trodde inte det skulle funka så värst bra på Liam, varför vet jag inte utan det var bara en känsla. Kanske i sammband med att han blir "okontaktbar" under de tillfällen det inträffat, och att det sker så snabbt. Långa rundor, klicker, och envishet. Jag skulle nu efter 6 veckor utan att något snappande inträffat säga att problemet är borta. Cyklister kan cykla förbi bakifrån och Liam bryr sig inte speciellt mycket. När vi går förbi någon syns det att han är nyfiken och sträcker lite på sig för att få en sniff av personen, men inte mer än så. Han vet vad som gäller.

Hundmöten.
Detta är väl något jag kämpar med nästan dagligen, men även om problemet kvarstår, så har stora framsteg gjorts. Även här är klickern ett utmärkt redskap i sammband med att inte dra i kopplet eller visa några som hellst känslor eller framförallt nervositet. Vi passerar och om han agerar felfritt, klick och sedan godis. Går han därimot upp i varv, börjar sträcka på sig, spänner sig och är fullt redo för att göra utfall gäller det att agera snabbt. Markera tydligt att nu gör du fel, sådär vill jag inte ha det. Och även om han blir hispig, skäller och blir knasig, så är han i alla fall kontaktbar. Detta var han inte i början när jag fick honom. Så en viss respekt har skapats för mig känns det som, och han lyssnar även om vi får hundmöte. Vid de tillfällen då mötande hund och dess husse/matte trots Liams skäll och hets, haft viljan av att låta dem hälsa, har jag aldrig låtit dem göra det förrens Liam är lugn och avslappnad. Jätteviktigt, annars tror han att han tjänar på att hispa upp sig och åla sig mot den andra hunden. Och ibland tar det tid, men tålamodet med en hund är människans bästa vän har jag fått lära mig. 

Brevbäraren.
Detta är lite svårt då man inte alltid är hemma. Men vid de tillfällen man är, är det faktist ganska lätt att agera då man hör när brevbäraren springer i trappen. Liam fäller upp öronen och visar väldigt tydligt att nu tänker jag skälla om det kommer något i brevlådan. Kommando "stanna", och han tittar på mig. När brevbäraren stoppar ner breven börjar Liam skälla och precis när han ska ila iväg till dörren säger jag "Nej, stanna". Han tittar oftast förvånat på mig, och jag väntar tills man märker att han stannar kvar, går sedan och hämtar posten. Följer han med, så börjar man om. "stanna," och gå ut mot dörren.  Problemet kvarstår, men även här börjar han förstå. Och jag förstår honom, då han aldrig bott i lägenhet innan och detta är ovant för honom. Därför är det för mig väldigt viktigt att lära honom redan från start att detta är inget du ska reagera och skälla på. Även om det är fullt normalt att vakta, så måste han förstå att det är fel tillfälle att agera på. Det är inte farligt med brev.

Ringklocka och besök.
I början av Liams vistelse här gjorde jag inte mycket åt att han skällde på ringklockan och att han hoppade upp på folk mer än att säga "gå ner". Men med tiden insåg jag att även detta kan tränas bort. Hade en liten teori om att han ska sitta ner och vänta i hallen medans jag går och öppnar, men det funkade i 2 fall av 10, och för mig är det förlite. Höll ändå kvar vid denna övning i ungefär en månad, och då den kostade förmycket, och gav förlite tillbaka insåg jag att jag måste byta ut detta mot någon annat. Såg på hundcoachen och fick ett superbra tips som vi kör med nu varenda gång det ringer. 

1. Det ringer på dörren och Liam far upp och skäller. Springer mot dörren och vill att man ska öppna. 
2. Man tar godis, (eller har det i handen då man vet att någon kommer.)
3. Man kallar tillbaka honom till vardagsrummet, säger "tyst, och stanna". 
4. När han väljer att sätta sig ner av egen vilja, kastar man alla godisar över hela vardagsrummet och han börjar ivrigt att leta upp godisarna. 
5. I lugn och ro kan man öppna dörren och hälsa på den som kommer, Liam letar fortfarande.
6. Liam har letat klart och kommer ut i hallen för att hoppa upp mot personen och hälsa. Här gäller det att vara uppmärksam och agera snabbt.
7. Man säger "stanna" och nuddar eller puttar lite lätt på hans bröstkorg så att han förstår att när jag sa stanna förra gången menade jag att du skulle stanna tills jag sa till.

Han har lite problem med punkt 7 för han vill så gärna hälsa. Men samtidigt har vi börjat för drygt 2 veckor sedan med detta, och jag har inte haft mycket till besök under tiden. Ser dock stor utveckling här om man jämför med hur det var förut. Det gäller att vara klar och tydlig med vad man vill och aldrig låta han komma förbi ett kommando.  Anser att denna övning är bra på Liam då den tar bort hans fokus på dörren. Jag har hopp om framtiden. Jag tror att vi kan komma så långt att han slutar skälla när det ringer eller kanckar på dörren att han bara sätter sig lugnt ner och väntar. Ring/knack = godisregn, och detta är mycket roligare än att se vem som kommer. Stannar han dessutom kvar blir det ännu mer berömm och eventuellt lite lek och annat skoj, just för att signalera att nu skötte du dig perfekt! 

När jag sitter och tittar på bilderna när Liam kom får jag lite av en overklighetskänsla. Allt känns så anorlunda. Han har nu de senaste veckorna slutat agera svans efter mig. Han är mer avslappnad och är mer och mer för sig själv, även om jag pysslar med något. Liam är en social hund, och att han är det är inga problem för mig. Kul när han vill vara med och leka med dammsugaren ect. Men för hans egen del är det bra om han kan koppla bort mig också för att inte hela tiden behöva ha koll på vad jag är och vad jag gör. Det måste vara jobbigt att känna så.  

Jag blir mer och mer trygg med Liam, och i en kombination av stora och små steg känner man att man är på rätt väg. Och hur lång vägen är spelar väl ingen roll så länge det finns utveckling. För mig känns Liam mer lätthanterlig nu än någonsin, och då menar jag inte att Katta och Micke på något sätt agerat fel, eller gjort fel eller ens varit i närheten av att göra fel med Liam. Jag har mycket tid, jag har mycket ork, och jag har bara mig själv och Liam att ta hand om. Detta gör att det finns så mycket rum för att göra alla de här sakerna jag gör med Liam, och det är nog där lösningen på det mesta ligger. Tid. . Jag är tror nog även att han trivs bättre med att vara ensamhund, och framförallt att den andra hunden mår bättre av det också då Liam tar sin plats på jorden, om det så skulle betyda att knuffa undan en annan hund åt sidan.

Hur som haver. Liam är en fantastisk hund, och som jag sagt 100 gånger, och kommer säkert säga 100 gånger till  är att Katta och Micke har gjort ett jättefint jobb med Liam. Det råder ingen som hellst tvekan om det. Man får inte glömma att det är dom som lagt ALL grund för Liam. Allt han kan är deras tid och energi sedan han var en liten valp! /Martina

Hallå! Vet ni? Justus är i min stad! Vi har ringt husse, men han hade inte telefonen på. Hoppas, hoppas, hoppas jag får springa med honom ikväll! Det vore så otroligt kul! Chrille ville också vara med, och Jessie med. Chrille har tydligen TVÅ whippetkillar, och om dom följer med blir det värsta grabbkvällen! Jag, Justus, Milo och Jessie! Åh, vad roligt! Och i morgon kommer familjen! Hurra! Detta kommer vara den bästa helgen i mitt liv! /Liam

 
Soldykarn!

Trött Jesus-Liam.

Lämna Sigge på 
stationen! *gnyy* :-(