Wikellis Liam O'Milo

Idag blev vi av med soffan som Liam valde att gröta ner. Varför han kräktes vet jag inte. Antagligen ätit något mumsigt som magen inte tyckte var vänligt.. Vad vet jag. Man tycker att man har superkoll på sina voffar, men ändå på något litet sätt lyckas de. Liam grät lite när vi slängde ut soffan. "gny gny gny, vad gör ni med min stora kärlek?" Synd att man inte kan förklara att det kommer en ny (begagnad) soffa i morgon. Ibland ska man ha tur i oturen och hitta en otroligt fin soffa på blocket, för något jag kallar mirakelpris, och dessutom vara först med att ringa på den, dagen efter den lilla olyckan hände.

Hur som havet. Idag började jag nya kurser igen, och resten av veckan skall det jobbas. Med hjälp av en otroligt fantastisk andra hälft som gör Liam sällskap, lyckas jag skrapa ihop extra julpengar till mig (och Liam såklart). Uppskattat! Fastighetsskötaren var och rev ner den fula spegelväggen som någon lämnat kvar sedan 90 talet i lägenheten, de hade limmat fast spegelplattorna på väggen. ni kan ju tänka hur de blev. . Japp, 22 snygga hål i väggen. Då snackar vi hål stora som två händer ihop. . Så nu skall det tapetserars och donas här någon dag. När vet jag inte, men jag är tacksam om de fixar det när jag och Liam kan ta oss någon annanstans, och inte när jag tex är i skolan och Liam ska vara hemma. Pysslar tillräckligt som det är tycker jag.

Igår när vi skulle sova kröp Liam upp i sängen hemma hos Henning. Han fick sova i sängen med Henning i Fredags när jag hade lite party här hemma, annars brukar de bli för varmt för alla tre.. Men igår kröp han upp, la sig mellan mig och Henning, och kröp upp (ja lyssna nu) i Hennings famn! VA? Välja någon annan före matte! :-) Där somnade vi som 3 små grisar, och när jag vaknade låg Liam i soffan.. Men kröp upp till mig när det blev en plats ledig.. som vanligt. :-)

Idag har vi busat med kossan. Ja den som piper så mycket.  Liam blir lite smått skogstokig på den, så jag brukar ta tillfälle i akt att försöka köra lite tålamodsövningar mitt i spring-och-buset. Såhär kan det se ut, enkelt men bra träning. :-) Hämta saker ligger vi på samma nivå som innan. Något som ofta saknas är att springa ute. Både för halt i gräset, och för oss att jogga. Hala löv, buhuhu..

En annan sak jag vill tillägga i det här blogginlägget är följande;
Katta och Micke är två av de mest fantastiska människor jag någonsin träffat. Saker är aldrig något problem, de ställer alltid upp, och finns alltid, alltid där! Det här med ekonomi är alltid känsligt, men det är en faktor som gör att jag inte kan anta mig Liam fullt ut. Alltså säga att det är MIN hund, på papper och allt annat som behövs för att få ta över eller köpa en omplaceringshund. Frågar folk säger jag samma sak som jag alltid gjort; han är tillfälligt omplacerad. Min dröm är, och har varit ett bra tag nu, att få ta över Liam, för jag kan inte tänka mig att vara utan denna lilla fantastiska kamrat. Det har snart gått ett år, och vi trivs båda som fisken i vattnet med varandra, trots att det bland är väldigt svårt att vara ovan, ensamstående, och smått pank hundägare. Med ovan menar jag att jag aldrig haft hundar i mitt liv förut mer än att jag hundvaktat. Ofta, ofta tänker jag på hur allt var när Liam kom. Lika ofta tänker jag på familjen i Malmö och allt de gjort och gör för oss! Det måste varit otroligt svårt att ta ett beslut om att omplacera sin pärla, och själva processen att faktiskt göra det. Både känslomässigt och rent tankemässigt..

Vart jag vill komma är att jag är så OTROLIGT tacksam för allt ni gjort! För att Gösta och Inger ville ha Liam i sommras, för allt stöd i bernadshändelsen (som antagligen är bland det värsta jag varit med rent känslomässigt), alla blommor ni skickat, för hjälpen med soffan, för alla pengar ni skänkt till mat och annat, för alla samtal och för att ni helt enkelt gör allt och lite till! Ibland räcker ord inte till och ni är utan tvekan två personer som man varken kan beskriva med alla bra ord i världen, eller tacka tillräckligt många gånger. För er som känner Katta och Micke kan säkert känna igen det jag skriver. Jag vill krama om er så hårt, men det är inte lätt när avståndet skiljer. Men jag hoppas ni förstår hur glad och tacksam jag är för ALLT, varenda liten sak ni gjort! Ni är fantastiska! Underbara, underbara familjen i Malmö!  / Liam & Martina