En bitande kyla, men fantastisk promenad!
Det är för mig en fröjd att ha Liam som tvingar ut en i ur och skur. När man studerar hemma som jag gör är det väldigt viktigt att få sina raster så att man inte sitter inne dagar i sträck utan att komma ut. Idag var det väldigt kallt, +2 grader, och i morse låg det snö på biltaken. Vi har varit lite lata igår och bara varit ute och kissat. Idag tog vi på oss kappa och jacka och begav oss ut.
Först gick vi längst rocksjön och ner till den hemskt dåligt skötta hundparken. Liam får inte springa där för det är en massa farliga gropar och högt gräs som det kan ligga vad som hellst i. Men det finns rum för balansövningar och tunnel-kryp. (När de noga inspekterats.) Jag känner mig lite som ett kontrollfreak, men jag kollar alltid platserna jag släpper på innan Liam får gå lös. Litar inte riktigt på människan i samband med ex: glasflaskor.
Liam har blivit fin i kanten och ville INTE blöra ner sina små tassar. (Det har han iof aldrig gillat.) Men tunnelkryp blev det efter mycket lirkande och trixande. Sedan fortsatte vi prommenaden och gick upp på världens jordhög till berg och tittade på utsikten. Där skitade vi ner oss ordenligt om både tass och sko. Härligt! Liam fick vara lös på berget och gick försiktigt vid min sida och ville inte ge sig iväg på några bravader. Duktiga Liam.
Väl nere från berget och på väg hem hörde vi att det visslade lite från håll. Tänkte inte mer på det och fortsatte glatt. Passerade två små Schnausers som spottade och fräste. Liam tittade mest, men knuffade sedan lätt på min hand för att få en godis. "Hallå, jag skötte mig ju! Ge mig den!" Hörde åter igen att det visslade så vi vände oss om, och längre ner på parkeringen skymtade jag en man med två små hundar som stod på bakbenen och gnällde. Märkte att de gick mot oss, och mannen vinkade lite åt oss så vi gick dem till mötes. . .
Ja men titta! Två små fina italienska vinthundar var de ju! Och Liam började åla sig fram, och likadant gjorde de två små. 3 glada vinthundar dansade omkring, och Liams svans gick som en propeller! Åh, så glada de var. Hundarna hette Jack och Erik och var hur goa som helst. De bor inte alls långt från oss. Liam blev kramad och pussad på, slickad i örat och nosad på. Jag blev helt varm i hjärtat när jag såg alla hundar dansa runt och vara glada över att fått mötas.
Vi pratade länge, säkert i 20 minuter. Sedan blev det för kallt för att stå kvar. Vi sa hej då och och dansade iväg hemåt. Kylbitna i kinden båda två ligger vi nu i soffan och väntar på att kaffet ska bli klart. Hur vi älskar sådana promenader som bjuder på glada överraskningar! /Martina
Först gick vi längst rocksjön och ner till den hemskt dåligt skötta hundparken. Liam får inte springa där för det är en massa farliga gropar och högt gräs som det kan ligga vad som hellst i. Men det finns rum för balansövningar och tunnel-kryp. (När de noga inspekterats.) Jag känner mig lite som ett kontrollfreak, men jag kollar alltid platserna jag släpper på innan Liam får gå lös. Litar inte riktigt på människan i samband med ex: glasflaskor.
Liam har blivit fin i kanten och ville INTE blöra ner sina små tassar. (Det har han iof aldrig gillat.) Men tunnelkryp blev det efter mycket lirkande och trixande. Sedan fortsatte vi prommenaden och gick upp på världens jordhög till berg och tittade på utsikten. Där skitade vi ner oss ordenligt om både tass och sko. Härligt! Liam fick vara lös på berget och gick försiktigt vid min sida och ville inte ge sig iväg på några bravader. Duktiga Liam.
Väl nere från berget och på väg hem hörde vi att det visslade lite från håll. Tänkte inte mer på det och fortsatte glatt. Passerade två små Schnausers som spottade och fräste. Liam tittade mest, men knuffade sedan lätt på min hand för att få en godis. "Hallå, jag skötte mig ju! Ge mig den!" Hörde åter igen att det visslade så vi vände oss om, och längre ner på parkeringen skymtade jag en man med två små hundar som stod på bakbenen och gnällde. Märkte att de gick mot oss, och mannen vinkade lite åt oss så vi gick dem till mötes. . .
Ja men titta! Två små fina italienska vinthundar var de ju! Och Liam började åla sig fram, och likadant gjorde de två små. 3 glada vinthundar dansade omkring, och Liams svans gick som en propeller! Åh, så glada de var. Hundarna hette Jack och Erik och var hur goa som helst. De bor inte alls långt från oss. Liam blev kramad och pussad på, slickad i örat och nosad på. Jag blev helt varm i hjärtat när jag såg alla hundar dansa runt och vara glada över att fått mötas.
Vi pratade länge, säkert i 20 minuter. Sedan blev det för kallt för att stå kvar. Vi sa hej då och och dansade iväg hemåt. Kylbitna i kinden båda två ligger vi nu i soffan och väntar på att kaffet ska bli klart. Hur vi älskar sådana promenader som bjuder på glada överraskningar! /Martina
Jack vill pussas i örat.
Erik Vill också ge kärlek.
Kommentarer
Trackback
