Wikellis Liam O'Milo

Liam är en fantastisk krabat. Det går inte att sticka under stolen med. Och hans vistelse här har varit både pest och fest, det ska man heller inte sticka under stolen med. Aldrig i mitt liv har jag lagt ner så mycket tid och omtanke på  något eller någon som jag gjort på Liam, och vist har han utvecklats fint.

Men i all framgång med honom så finns fortfarande "men" kvar. Jag är ingen hundexpert, jag är bara Liamexpert iom att han är den enda hund jag har haft i mitt liv, och det är han jag kan. Han är mindre orädd för andra hundar, men kan fortfarande göra utfall om man inte är 100% uppmärksam på hans kroppsspåk och kan i förväg förutspå om han skall agera eller ej, och med hjälp av detta själv agera.

Han finner ro här hemma, men måste mer eller mindre vara i samma möbel eller i samma rum. Ogillar fortfarande att bli lämnad av mig, trots att vi gång på gång övat med alla tänkbara metoder. Och vist är det väl så att hundar tycker det är konstigt när matte/husse försvinner för de förstår ju inte varför, men frågan är om Liams panikreaktioner är speciellt normala. Om vi inte är hemma så vankar han ofta fram och tillbaka och vill inte hitta ro riktigt, och reser jag mig upp så flyger han upp och följer med. Övningar som skulle kunna bidra till att han känner sig mer trygg kan räknas upp på två händer, men just det där "mattiga" beteendet har inte gått att reducera alls.

Barn gillar han inte alls. Grannaras barn vill ofta hälsa och klappa men Liam skäller istället på dem och skrämmer upp barnen. Han gillar inte när man gör "konstiga saker" och kan ibland omotiverat ställa sig i och skälla för ingenting. Rastlöshet har många ofta påpekat, och vist kan det vara så att han är rastlös, men detta sker även om vi tagit långa promenader och aktiverat hjärnan, dvs vid tillfällen då han är tillsfredställd både fysiskt och mentalt.

De små hyss och tix Liam har grundar sig i någon form av smått obotbar oro och ängslan. Det finns heller ingen som kan säga emot. Han är en så fin, kärleksfull och mysig hund. Otroligt fantastisk och rolig.. Och jag sätter alltid Liam först. Före precis allt annat, jämt! Och det är med en stor sorg i mitt hjärta att behöva erkänna att detta inte känns speciellt hållbart längre. Förutsättningarna för att ha Liam och han ska må bra av det är alldeles försmå hos mig. Det är en svår situation att förklara, och jag vet att många kommer tänka "va?" och kanske har jag mig själv att skylla för det iom att man ofta bloggar om hans stjärnglans istället problem.

Vad och hur jag kommer göra har jag ingen aning om. Jag vet att ni som läser bloggen är Liamfans, och har lika många fina erfarenheter av honom som jag har, och därför känns det så otroligt svårt att erkänna ens känslor och tankar kring Liams framtid. Man vill så otroligt, otroligt mycket, och man kan komma långt på ren vilja, men man måste ha ork och förutsättningar. Det är som Katta säger själv; det ska vara kul att ha hund. Och det är kul att ha liam.. Ofta är det de, men inte alltid. För det är svårt att lita på och inte oroa sig för det kräver så mycket anpassning och energi, och i långa loppet blir detta oerhört påfrestande.

Jag älskar Liam av hela mitt hjärta, det kan ingen säga emot! Aldrig någonsin..  Jag pratar ofta och mycket med familjen i Malmö, och de har varit ett oerhört stöd under hela Liamresan. Och detta är väl något vi alltid pratar om. Liam har blivit bättre, men är fortfarande inte bra.. Så vad ska man göra om man känner att man gjort allt? /M